Må bra

Kroppsuppfattning och vikt

Jag har länge haft inställningen att den här bloggen och mina konton på sociala medier ska stå för något positivt. Inget självhat, vikthat, kroppshat eller liknande. Den inställningen har jag fortfarande trots att min kropp har förändrats mycket denna vår.

I februari började jag med viktminsktningsmedicinen Wegovy. Det var något som hade funnits i mina tankar i mer än ett år som följde på ett par månaders diskussioner med min man. Att ta det steget var stort för mig, inte för att jag inte tyckte om min kropp, utan för att jag på något sätt bröt mot min egen regel. Jag hade inte dessa tankar på grund av hur min kropp såg ut, utan de fanns där för att jag är trött på inställningen från vår sjukvård. Något år innan jag började fundera på detta gick jag till läkare efter fem veckor med ont i halsen. Jag hade inga andra symtom, bara väldigt ont i halsen. Den sista tiden så pass att jag tog värktabletter flera gånger per dag. Svaret jag fick från min vårdcentral att jag behövde gå ned i vikt så skulle det försvinna. Hur kan en infektion i halsen försvinna om jag går ned i vikt? Efter ett par turer visade det sig att jag hade problem med magsyra som läckte upp i halsen på natten. Inte tillräckligt för att jag skulle märka det, men efter många nätter blir det sår och infektion.

När jag fyllde 46 satte sig en liten tanke som sedan växte. Om jag inte får hjälp med halsont, vad händer då när jag blir äldre och söker för något annat? Tänk om jag får diabetes och får höra att jag ska gå ned i vikt, innan de ens ställer en diagnos? Detta blev mer och mer skrämmande ju mer jag tänkte på det. Det kändes lite hopplöst då jag är en av de som har försökt gå ned i vikt med hjälp av dieter, tid på gymmet, kaloriräkning mm. Inget har hjälp mig, jag har istället stadigt gått upp i vikt genom åren.
När jag sedan började se andra använda medicin för att gå ned och faktiskt lyckas började det kännas som ett alternativ för mig. Jag började kolla upp alternativ, biverkningar, hur man gör, vad som krävs och var jag kunde få hjälp. Det var min rädsla för framtiden som drev på detta.
Jag har en djup rotad fobi för att tillfoga något till min kropp via en spruta. En kanyl (som vid dropp) går bra, men inte via en spruta. Den här typen av medicin ges via spruta (det finns även tabletter, men det visste jag inte då). Detta var något av det som gjorde att jag funderade länge, skulle jag klara av det?

Att säga något högt

Efter att dessa tankar bott i mitt huvud i nästan ett år visste jag vad jag ville, men jag behövde prata igenom det med min man. Det är ändå ett beslut som skulle påverka oss både ekonomiskt och med biverkningar (och resultatet så klart).
Vi höll på att packa upp ett par kartonger från flytten (finns massor med kartonger kvar) och hade grejor som skulle ut i soporna. När vi stod där i hallen och delade upp saker i högar – det där är plast och det där är metall – så bara sa jag det.
– Jag vill gå ned i vikt med hjälp av medicin!
Jag bara kastade ut det i luften utan att jag riktigt själv var beredd på det. Min man bara tittade på mig och sa – Okey, hur?
Huller om buller kom mina tankar fram. Är rätt säker på att det inte var någon direkt ordning, speciellt som tårarna började rinna. Jag vet inte riktigt vad jag trodde att han skulle säga, han är alltid otroligt stöttande, men jag var nog rädd att han skulle tycka att det inte var värt pengarna, eller att han inte ville det. Demoner har det hyresfritt i mitt huvud rätt ofta.

Efter turen till skräphuset började vi prata igenom det. Jag försökte hitta svar på ytterligare frågor som vi hade och sedan lät vi det vila lite. Detta var i december och i januari kom vi fram till att jag skulle göra det via vårdcentralen. Jag var så nervös. Att ta steget och inte bara fundera på det. En spruta i veckan. En spruta!
9 februari hade jag min första läkartid. Det gick så mycket lättare än vad jag trodde.

Hur offentlig ska jag vara?

Efter att beslutet var fattat och första besöket inbokat började jag fundera på det där med kroppsuppfattning. Kan jag fortfarande ha den inställningen på mina sociala medier trots att jag inte längre är tjock? Ska jag gå ut med vad jag gör eller bara låta det hända? Jag har inte många följare, så det kan flyga under radarn… Men är jag öppen och positiv då? Om jag försöker mörka hur jag går ned i vikt, och varför?
Jag började sätta mig framför kameran direkt efter första läkarbesöket, innan jag ens visste hur jag skulle göra. Dels ville jag dokumentera för min egen skull, men tanken fanns också att det är bättre att ha det inspelat än att ångra mig senare.
Efter ett par videor kände jag ändå att jag ville visa vad jag gör. Det gick dessutom snabbt för mig i början och det började synas snabbt. De bilder jag la på Instagram de första veckorna kändes väldigt konstiga för mig. Jag har inte direkt brytt mig tidigare om jag fått en extra haka eller så på en bild, men nu behövde jag helt plötsligt se till att hakan fanns med. Så från att fota i en vinkel blev det nu en annan vinkel. Det kändes inte direkt bra, och jag kände snabbt att detta inte var något jag ville dölja.
19 april la jag upp den första videon på YouTube, tacksam att jag hade spelat in redan från början.

Fortfarande kroppspositiv?

Så är jag då fortfarande kroppspositiv? Ja, det är jag! Jag har kanske gått från att ha valkar både här och där till en smalare siluett, men jag har istället hängig hud, ingen rumpa och tomma bröst. Vågen visar på färre kilon, men kroppen är långt från ett ideal. Dessutom är alla kroppar speciella, oavsett om de är stora och valkiga, gropiga, slappa eller gröna. Det är personen i kroppen som räknas, så mina sociala medier kommer fortfarande att vara ett tryggt ställe för alla kroppar. Skillnaden blir att jag inte kan visa kläder i XL längre. Jag kommer aldrig att glömma att jag har varit tjock sedan barndomen och jag har alltid haft tanken att alla kroppar duger superbra.